WELL, I DON'T.
Jag tror alla har varit med om en sån där stund då man har liksom fantiserat sig bort. Tänk att det är bra, och det kan såklart gälla en speciell sak, kanske kärlek eller kanske vänskap eller hur som. Det brukar dyka upp typiska exempel i filmer. T ex "Att en kille och en tjej träffats och blir kära och hejåhå, men tjejen bestämmer sig för att inte gå vidare, säger nej. Killen försöker locka henne på alla sätt och vis. Sedan bestämmer hon sig för att ägna sig åt honom och säga okej. Ringer honom mitt i natten och inser att han är med en annan tjej." Just den där stunden då hon inser att han har en annan är det som om man får ett nyp i armen. Man vaknade till och insåg, men hallå.. Som om man varit lite i en annan värld senaste tiden, och sen vaknade man till och tänkte; hur kunde jag tro de? Ni undrar säkert var jag vill komma, mm, men det är inte den lilla historien jag vill haka upp mig på om det var "tjejen eller killens fel". Nej jag tänkte mer på den där stunden då man liksom slungas tillbaka till verkligheten, det har hänt mig många gånger. Och det var inte så länge sedan. Jag tycker det är jobbigt, och det jobbiga är att man blir så glad innan! Men as always är sanning bäst och det är bra att man slungas tillbaka. Fast många gånger kan jag tro att man har slungats tillbaka i onödan på grund av missuppfattningar.. Man "trodde han hade någon annan". Och så var det inte så och så vidare. Dock har inte någon såndär missuppfattning hänt mig jag har liksom bara kommit tillbaka till verkligheten och bra är väl det kanske..
Vet inte var detta kom ifrån, men måste få av det.
Nu ska jag slunga mig själv in i sängen.
Hejhopp!
