apreciouspearl

Jag börjar på panik på detta och det lär sluta med att jag klättar på väggarna. Men jag sätter mig ner, lugnar ner mig och tänker positivt, ja, åtminstonde försöker. Att bo hemma efter att ha bott tre år utan föräldrar är ja, inget illa menar mot mina älskade föräldrar, men det är jävligt! Men vad har jag för val liksom? Men jag tänker på att jag antagligen snart kommer att lämna hemmet överhuvudtaget för än väldigt lång tid. Så det är lika bra att stå ut. Och eftersom jag inte har jobb så blir mina dagar värre... Med fullt arbetande föräldrar så blir jag hemmafru eller hemmaflicka? typ.. Idag blev jag väckt halv 10 för alla sysslor som fanns att göra idag ( DET ÄR LÖRDAG!!! )
Men på tisdag drar jag söder ut, för en liten kort semestervisit/paus! Låter som jag har föräldrar som tar kål på mig, neij så illa är det inte, men jag känner att detta är inget jag borde göra just nu! Andas...

Dags att fortsätta!
Hejhopp!