SPOTLIGHT.
Det är helt sjukt vilka ideal man ska leva efter, speciellt som tjej idag. Man ska operera sig så att man blir "perfekt" och då är du där, sen hur du mår psykiskt det är skitsamma. Det största är väl såklart brösten, du ska vara pinnsmal med stora bröst. Så ska man vara och för att man ska vara så jäkla sexig inför killarna, för dom gillar ju inte små bröst och så vidare. Sen ska du ha pumpat upp läpparna så du ser ut som om du vunnit en boxningsmatch också. Hur propotionerligt blir det att du ska dra bort från midjan, lägger till i ansiktet och på bröstet, egentligen. En fruktansvärd fixering.
Och jag ska vara ärlig och säga som det är, jag har själv varit inne på bröstförstoring, dock inte alls mycket. Men vad är det som egentligen får en att vilja ha det. Ja, egentligen kanske det är för att jag har små bröst och av mammas fyra barn så räckte det bara till dom två första och inte till mig och Helena, skämt och sido. Men jag har verkligen funderat om det verkligen skulle vara värt det, och jag är inte säker. Och sen vet jag att hur man än vrider och vänder på det så finns det alltid en tanke på vad killarna ska tycka, och ja, såklart gillar dom bröst. Men jag är inte säker på att dom måste vara stora. Annat var det när man gick på högstadiet, var ända jävla kille ville ha tjejer med silikonbröst stora som fotbollar! Men jag tror det förändras också när man blir äldre. Numera kan man höra att det inte spelar så jättrestor roll. Sen förstår jag att det är olika från kille till kille. Men ändå.
Det sjuka av allt är också att når du redan är 10 år ska du springa på Gina Tricot och kolla in om du kan ha linnen och klänningar i storlek XXS. HALLÅ! När jag var tio lekte jag fortfarande med Barbie, eller kanske inte, men typ. Det som också oroar mig är att mina syskonbarn ska växa upp mitt i detta. Jag är moster åt Josefin och hon är 10 år. Hon kommer och frågar saker och så, normalt som man gör, men man hör ju hur hon kommit på det. Och så berättar honom vissa tjejer i hennes klass, och jag kan verkligen inte tro det. Det är hemskt och jag förklarar för henne och vi kan sitta och prata om det länge, och jag är glad ändå att hon inte blivit så påverkad av det, men jag vill verkligen inte att hon ska bli det heller.
Min syster säger att jag är Josefins förebild, jag blir rörd, och jag glad, men då vill jag också vara en bra förebild. Hoppas att jag kommer fortsätta vara det. Visa henne att man inte ska bara en dum uppumpad jävla blondin som inte kan stänga munnen på grund av all botox. Den typiska Linda Rosing eller BlondinJävlaBella. Och vad är det för fel på denna människa, hon och hennes fjolleri om att hon ska vara en så bra förebild och så har hon sprungit och opererat sig hipp som happ. Jag klarar inte av människan.
Varför kan det inte duga att vara som man är?! Men det spelar ingen roll, detta kommer forsätta. Men jag tycker att det bästa är att vara sig själv, och man kan märka så väl på människor som spelar någon annan och gillar inte det. Ett jävla spel. Det är också det finaste att vara sig själv. Och samma sak är det väl när det gäller kärleken, jag vill väl hitta någon som är sig själv och jag mår bra med, inte någon så ska spela så jävla cool hela tiden. Är det inte så?! Nej, fy för de.
Jag röstar nog mer för insidan än för utsidan. Det är mer värt.
Dags att göra lite nytta.
Hejhopp!
Och jag ska vara ärlig och säga som det är, jag har själv varit inne på bröstförstoring, dock inte alls mycket. Men vad är det som egentligen får en att vilja ha det. Ja, egentligen kanske det är för att jag har små bröst och av mammas fyra barn så räckte det bara till dom två första och inte till mig och Helena, skämt och sido. Men jag har verkligen funderat om det verkligen skulle vara värt det, och jag är inte säker. Och sen vet jag att hur man än vrider och vänder på det så finns det alltid en tanke på vad killarna ska tycka, och ja, såklart gillar dom bröst. Men jag är inte säker på att dom måste vara stora. Annat var det när man gick på högstadiet, var ända jävla kille ville ha tjejer med silikonbröst stora som fotbollar! Men jag tror det förändras också när man blir äldre. Numera kan man höra att det inte spelar så jättrestor roll. Sen förstår jag att det är olika från kille till kille. Men ändå.
Det sjuka av allt är också att når du redan är 10 år ska du springa på Gina Tricot och kolla in om du kan ha linnen och klänningar i storlek XXS. HALLÅ! När jag var tio lekte jag fortfarande med Barbie, eller kanske inte, men typ. Det som också oroar mig är att mina syskonbarn ska växa upp mitt i detta. Jag är moster åt Josefin och hon är 10 år. Hon kommer och frågar saker och så, normalt som man gör, men man hör ju hur hon kommit på det. Och så berättar honom vissa tjejer i hennes klass, och jag kan verkligen inte tro det. Det är hemskt och jag förklarar för henne och vi kan sitta och prata om det länge, och jag är glad ändå att hon inte blivit så påverkad av det, men jag vill verkligen inte att hon ska bli det heller.
Min syster säger att jag är Josefins förebild, jag blir rörd, och jag glad, men då vill jag också vara en bra förebild. Hoppas att jag kommer fortsätta vara det. Visa henne att man inte ska bara en dum uppumpad jävla blondin som inte kan stänga munnen på grund av all botox. Den typiska Linda Rosing eller BlondinJävlaBella. Och vad är det för fel på denna människa, hon och hennes fjolleri om att hon ska vara en så bra förebild och så har hon sprungit och opererat sig hipp som happ. Jag klarar inte av människan.
Varför kan det inte duga att vara som man är?! Men det spelar ingen roll, detta kommer forsätta. Men jag tycker att det bästa är att vara sig själv, och man kan märka så väl på människor som spelar någon annan och gillar inte det. Ett jävla spel. Det är också det finaste att vara sig själv. Och samma sak är det väl när det gäller kärleken, jag vill väl hitta någon som är sig själv och jag mår bra med, inte någon så ska spela så jävla cool hela tiden. Är det inte så?! Nej, fy för de.
Jag röstar nog mer för insidan än för utsidan. Det är mer värt.
Dags att göra lite nytta.
Hejhopp!
Kommentarer
Trackback
